Jag fick precis en liten chock. En chock som fick mig att vilja börja gråta och skratta på samma gång. Gråta av lycka, inte av sorg. Åh, jag kan liksom inte sätta ord på känslorna. Men kort sagt, så insåg jag precis något väldigt stort. Imorgon, inom 28 timmar, kommer jag återse största delen av min familj. För första gången på ÅTTA månader. Kan ni förstå det? Att jag har varit iväg från min familj i åtta månader? Jag har inte förstått det förrän nu. Hur sjukt är det inte? Jag som knappt har klarat en vecka på ridläger utan en väldans hemlängtan. Hur sjutton har jag klarat åtta månader?

Idag var första gången jag träffat någon från mitt svenska liv sedan jag kom hit. Och ni kan nog inte förstå hur extremt overkligt det kändes. Men det var också helt underbart. Att träffa Mikaela igen och inse att ingenting har förändrats. Vårt vänskapsband är precis lika starkt som det var innan det här äventyret började. Vi är samma personer, men med en amerikansk twist. För visst har vi båda förändrats, det är väl omöjligt att undvika under ett år som detta. Att se hur hon har förändrats, men även hur hon är lik sig själv, fick mig att inse att vi faktiskt är i USA nu. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. På något sätt fick det mig att se min egen förändring också. Och det fick mig att börja tänka på att det livet jag lever här faktiskt är väldigt annorlunda från vad jag är van vid. På hur mycket jag har lärt mig och hur mycket nytt jag behövt anpassa mig till.

Och det som jag tror är svårast för er att förstå, är hur otroligt stark jag känner mig. Jag har insett några saker idag som gjort att jag känner mig starkare än någonsin. Jag har klarat mig nästan ett helt läsår! Jag har klarat mig genom flygresa, familjeflytt, hemlängtan, high school drama och så vidare. Åh vilken frihetskänsla det är alltså! Det här året är något jag gör på helt egen hand, och det går galant. Mitt äventyr är inget vanligt år. Det är det viktigaste och bästa året i mitt liv.

Åh, jag har en känsla av att den här veckan kommer att tävla om förstaplatsen på topplistan. Igår var en mycket stor dag. En av mina bästa vänner från Rudebecks, Mikaela, kom hem till mig!!! Har inte träffat henne på åtta månader! Var helt underbart att träffa henne igen. Vi åt på in n out så att hon skulle få prova det, de har nämligen inte det i Idaho. Hon sov över och idag åkte vi ner till San Luis och spenderade dagen där. Tillslut var jag tvungen att ta bussen hem vilket var lite sorgligt men samtidigt inte. Inte lång tid kvar nu tills vi ses hemma!

Och, IMORGON KOMMER FAMILJEN!!! Innan dess ska jag också tävla i friidrott. Förlåt om uppdateringen här på bloggen har varit kass på sista tiden men jag har fullt upp här borta! Nu ska jag sova för imorgon är det en stor dag! Är så excited att få se dem face to face istället för över Skype. Åååh jag längtar!!!

I morse sa vi hejdå till Atascadero och åkte ner till Oxnard och tittade på Yvonnes extra-hus de precis köpt. Låg precis vid (mer på) vattnet och de har renoverat hela huset, så himla fint! Åkte en liten sväng med deras Lamborghini och sedan ner till Long Beach och familjevännerna. Nu är vi alltså hemma hos dem och har inte gjort så mycket mer än att äta middag, prata och njuta av mammans professionellt bakade kakor. Mumma!

Inte för att skryta men vädret är helt otroligt underbart här borta! Jag lever i rena himmelriket. Var ledig igår, börjar 10.40 idag och imorgon. På fredag åker jag på solsemester i Capistrano beach där vi bland annat ska åka ner till San Diego och gå på Disney Land. Kommer hem nästa söndag, och gissa vem som då är i San Luis och väntar på mig?! Mikaela!!! Världen är allt liten, för hennes värdfamilj har släkt här så de kommer ända från Idaho och hälsar på. Saknar henne, och åh vad kul det ska bli att ses igen!!! Fyra dagar senare kommer familjen och jag går på påsklov. Har jag nämnt att jag har det helt underbart här? Livet flyter verkligen på och åååh jag vill stanna här. Tycker ni alla där hemma kan ta och flytta hit, för då finns det verkligen inget i mitt liv som fattas! Massor med kramar

Har två grejer jag glömt berätta för er kära bloggläsare! 1. Min familj kommer hit om endast 23 (!!!!!!!) dagar! Waaaaaaaah är så taggad!!!!!!
2. Jag har fått min hemresevåg!!!!! 18-20 Juni kommer jag hem till kära Sverige!!!! 106 plus minus en dag tills jag står på Landvetter!!!!! Helt sinnessjukt!!!!! Kan inte fatta det. Fasar något otroligt mycket för dagen samtidigt som jag ser fram emot att träffa mina kära svenskar igen. Just nu känner jag bara att 106 dagar är alldeles för kort tid. Konstig känsla!

Blev väldigt många utropstecken... What ever! Nu ska jag sova, kramar

Mitt liv är återigen något enformigt, precis som det var under cross country säsongen. Men bara för att det är enformigt betyder det inte att det är tråkigt! Skola, träna, äta, göra läxor, sova. Låter kanske långtråkigt, men jag älskar det. Är så himla glad att jag bestämde mig för att göra friidrott!!

Hej hopp. Bilder hade jag lovat om jag inte minns fel... Fungerade inte att lägga upp bilder från mobilen och efter några försök tröttnade jag. När de har hamnat på datorn ska jag försöka igen! Veckan är redan nästan över vilket känns både bra och dåligt. Härligt med helg men jag känner att jag inte riktigt kan kontrollera tempot tiden flyger förbi med. Idag var jag på min första friidrottstävling vilket var jättekul fastän jag inte tävlade. I morgon åker vi antagligen upp till Shaver lake och familjens fjällstuga och stannar över helgen. Ska verkligen försöka att skriva ett inlägg imorgon, men jag vill inte lova något! I helgen ska jag skriva färdigt summeringen av Hawaiiresan och annat jag missat att skriva om. Så det kommer att finnas mycket att läsa på måndag morgon när ni vaknar! Nu blev det väldigt sent så jag ska försöka sova. Kraaam