Dagarna rullar på och jag har bara färre och färre timmar kvar här hemma i Sverige. De sista dagarna har jag inte gjort något annat än att träffa vänner. Det känns som att tiden jag har kvar här hemma är för kort, som att jag inte kommer att hinna med att träffa alla, och göra de där typiska svenska sakerna en sista gång. Jag planerar avskedsfester och gör vad som känns som hundratals ärenden. Packningen är något jag ännu inte har börjat med. Känns som att jag borde ha börjat vid det här laget, så skall se till att få lite gjort under helgen. Har skrivit en lååång lista, men jag anar att inte ens hälften av det som borde stå med faktiskt gör det. Så mycket som skall göras på så kort tid. Fast ändå känns det som att den "korta tiden" är för lång. Mina vänner har redan åkt iväg och lever loppan på camp. Och här hemma sitter jag. Jag är otålig, orkar inte vänta. Vill åka nu, samtidigt som jag inte vill åka förrän om en månad eller två. Jag är redo för att åka nu, fast ändå inte. Är man någonsin redo för att lämna hela sitt liv? Jag tror inte det. Men jag har funderat, pratat, tjatat, fantiserat om detta i så många år nu. Jag har läst alla bloggar, alla broschyrer, gått på möten och träffar och gjort det mesta för att veta ALLT om hur det är att vara utbytesstudent. Så, ja, på något sätt är jag nog ändå så redo man kan bli. Det finns inget mer att läsa om eller lyssna på, allt är bara repetition. Det enda som fattas är min egen upplevelse.