LA
2012-08-15 @ 07:04:45
Nu sitter jag på LAX och väntar på att få gå på planet till SLO. Ett litet skutt på en timma är det enda som är kvar innan det är dags att träffa värdfamiljen! Ska försöka skriva mer senare. Kanske inte blir så med tanke på att mina ögonlock redan nu håller på att klappa ihop... Varit vaken sedan halv sju imorse vilket betyder lite mer än 24 timmar. Ingen biggiw egentligen men nu är jag sjukt trött.
Haha åh vilket osammanhängande inlägg. Puss och hej
Hejdå Sverige!
2012-08-14 @ 11:48:13
Nu åker jag!!!! Hörs när jag är framme!
Mindre än tolv timmar
2012-08-14 @ 01:10:22
De sista dagarna har varit riktigt konstiga. Jag har varit på avskedsfester, middagar och fikor och älskat mina nära och kära ännu mer än innan, om det nu är möjligt. Avskedsfesten hölls hemma hos Märta för Michaela som åker till Bryssel i tvåan. Sedan hade mina favorittjejer (åh tjejer ni är bäst!!!) från Mölnlycke ordnat överraskningskalas för mig. Samma kväll hade jag avskedsmiddag för de bästa tjejerna på Rudebecks och dagen efter avskedsmiddag för släkten. Nu har jag till slut sagt hejdå till alla förutom mamma, pappa, Ellen och Mikael. Det har inte varit lätt på något sätt. Jag har varit en enda röra ända sedan jag började säga hejdå på riktigt, vilket var i torsdags. Tårarna rinner ständigt. De måste ta slut snart, torka ut liksom.
Imorgon åker jag till flygplatsen och säger hejdå till de sista. Sedan sätter jag mig på flyget ner till München, sedan till LA och sist till SLO. Vet inte riktigt hur jag ska förbereda mig. Vad ska jag göra de sista timmarna hemma? Ingen aning.
Min nya pärm, dagbok och receptbok!
Mardröm fast på riktigt
2012-08-07 @ 12:46:22
Vaknade för några timmar sedan av att mamma pratade mycket högljutt i telefon. Jag hörde direkt att hon var väldigt arg. Det första som slog mig var att något hade gått snett för min syster som denna vecka är på ridläger. Jag hade inte rätt på något sätt. Jag hade knappt vaknat ordentligt och verkligen inte tagit mig upp ur sängen när mamma kommer in till mig och säger "EF har mejlat dina definitiva flygtider, du åker i morgon". Vänta, va? VA?!?! Idag är det den 7:e augusti, mina preliminära flygtider var ju först nästa vecka. Jag har knappt sagt hejdå till någon och verkligen inte börjat packa. Att få detta beskedet var nästan så illa det kan bli. Men vad kan man göra? EF har ju bokat, och de brukar inte vara lättövertalade. Jag såg min sista dag hemma snabbspolas innuti huvudet; jag kastandes ner saker i resväskan och flängandes runt för att säga hejdå till alla nära och kära. PANIK var den dominerande känslan.
Men, sedan läste vi den detaljerade planen för hur jag skulle flyga. Och ni kan nog inte förstå lättnaden när vi såg att det stod Göteborg-Frankfurt 14 augusti kl 10:40 AM. Johanna på EF hade skrivit fel i mejlet. Jag tackar Gud eller vem det nu var som ville mig väl idag, för vilket kaos det hade blivit om jag skulle åka i morgon. TACK!
Detta mejl fick jag alltså i morse!!
YOLO
2012-08-05 @ 23:11:56
Fick häftigaste känslan förut. Om tio dagar lämnar jag Sverige för tio månader. Tio månader är väldigt lång tid och många små roliga och pinsamma saker hinner glömmas. Alltså; om tio månader kommer ingen att minnas det jag gör. Det betyder att jag kan göra VAD som helst, utan att bry mig om vad andra tycker. Jag brukar försöka strunta i vad andra tycker om mig, men lite bryr man sig ju alltid, man håller sig tex från att springa naken runt kvarteret och sånt annat skojigt. Ja, men det som slog mig förut var alltså att jag kan göra exakt det jag känner för. Och det var en väldig frihetskänsla, ska ni veta! Just nu är jag så taggad på att åka, allt känns rätt. Ser fram emot året och allt det kommer att innebära. Snart åker jag!!!
Väntar
2012-08-03 @ 17:20:35
Dagarna rullar på och jag har bara färre och färre timmar kvar här hemma i Sverige. De sista dagarna har jag inte gjort något annat än att träffa vänner. Det känns som att tiden jag har kvar här hemma är för kort, som att jag inte kommer att hinna med att träffa alla, och göra de där typiska svenska sakerna en sista gång. Jag planerar avskedsfester och gör vad som känns som hundratals ärenden. Packningen är något jag ännu inte har börjat med. Känns som att jag borde ha börjat vid det här laget, så skall se till att få lite gjort under helgen. Har skrivit en lååång lista, men jag anar att inte ens hälften av det som borde stå med faktiskt gör det. Så mycket som skall göras på så kort tid. Fast ändå känns det som att den "korta tiden" är för lång. Mina vänner har redan åkt iväg och lever loppan på camp. Och här hemma sitter jag. Jag är otålig, orkar inte vänta. Vill åka nu, samtidigt som jag inte vill åka förrän om en månad eller två. Jag är redo för att åka nu, fast ändå inte. Är man någonsin redo för att lämna hela sitt liv? Jag tror inte det. Men jag har funderat, pratat, tjatat, fantiserat om detta i så många år nu. Jag har läst alla bloggar, alla broschyrer, gått på möten och träffar och gjort det mesta för att veta ALLT om hur det är att vara utbytesstudent. Så, ja, på något sätt är jag nog ändå så redo man kan bli. Det finns inget mer att läsa om eller lyssna på, allt är bara repetition. Det enda som fattas är min egen upplevelse.
Även om det mesta jag gör just nu är att stressa runt mellan vänner och annat pyssel, så är det vänta jag gör mest av allt. Jag väntar på att jag ska få min flygbiljett, jag väntar på svar från min värdfamilj, jag väntar på svar från andra utbytesstudenter och jag väntar fram för allt på dagen med stort D, dagen då jag åker. Medan jag väntar ser jag den svenska sommaren (vänta, vilken sommar?) långsamt tonas bort och lämna tydliga spår av höst. Luften är så där krispig, bladen börjar gulna, rönnbären har kommit och affärerna är fullproppade med höstmode. Känns som att hösten redan är här. Och då känner jag ännu mer att jag är redo för att åka. Jag vill ha en paus från allt det som hösten innebär här i Sverige. Det enda jag är lite ledsen att jag missar med hösten är de fina och mysiga kläderna som finns då. Men just nu är jag så trött på allt det andra att en paus är det bästa som kan hända mig. Värme och sol i tio månader är det jag drömmer om.
Åh, jag är så taggad, så spänd, så förväntansfull (ajaj, det skall man inte vara enligt EF), så nervös, så glad, så rädd. Alla känslor är maxade. Konstigt att man kan vara så rädd och så taggad för något på samma gång. Kan bara tänka mig hur det kommer att kännas sista dagen hemma. Men jag är trött på att vänta nu.
Jag är redo. Tror jag.
Åhoj, vilket vackert väder
2012-07-30 @ 23:20:14
Åh jag hade inte tackat nej till lite värme just nu. Längtar som tusan!
17±1 dagar kvar!!!
2012-07-29 @ 20:13:13
Hallå. Är ledsen för att jag inte har skrivit så mycket.
I veckan har jag sagt hejdå till Mikaela, spenderat så mycket tid som möjligt med mina fina vänner och varit några dagar i Espevik med Hanna. Åkte dit i fredags och kom hem idag. Ganska galen helg och oj vad trött jag är nu.
På USA-fronten händer inte mycket förutom att jag skriver lite med mina värdföräldrar, som för övrigt verkar hur gulliga som helst, och att jag börjar planera min packning och vad jag skall köpa i present till värdfamiljen. Har skrivit ner exakt vilka linnen, blusar, shorts och så vidare jag skall ha med mig. Lite svårt att veta med tanke på dress coden i skolan, den är väldigt luddig. Den säger att man inte får ha "för" korta shorts och inte "för" tajta tröjor. Men det löser sig. Väntar på mitt exakta avresedatum men verkar som att EF har glömt mig eller något. Tycker jag borde få veta nu när det bara är ungefär två och en halv vecka kvar! Två och en halv vecka. Helt sinnessjukt. Om 17 dagar sitter jag på planet, eller till och med sitter i soffan i mitt nya hem. Är så taggad och nervös men samtidigt känns det så overkligt att jag ska åka. Men nu när flera av mina vänner redan åkt, på camp förståds, så blir det lite mer verkligt. Fast ändå inte. Åh, jag vet inte.
Bloglovin
2012-07-16 @ 21:45:22
Förlåt för det där, men var tvungen att länka dit för att kunna koppla den till mitt bloglovin' konto... Ni behöver inte följa om ni inte vill så klart haha!
Visum & fika
2012-07-15 @ 18:44:02
För en vecka sedan åkte jag upp till Stockholm tillsammans med tre vänner (varav två av dem också är blivande utbytesstudenter i USA) för att söka visum. Vi hade en dag att göra vad vi ville i den stora staden, då vi bland annat självklart hängde en del inne på Hollister. Dag två begav vi oss till ambassaden, efter att ha kastat i oss frukost från den fina buffén, och hade tur nog att få plats nummer tre i kön utanför. Turen höll i sig och efter mindre än två timmar var vi återigen utanför ambassaden, några papper och ett pass fattigare, och åh så mycket lugnare. Ganska väntat hade vi stressat upp oss inför detta många dagar i förväg. Min kompis Mikaela hade glömt att beställa ett papper, men fantastiskt nog löste det sig. Efter att vi klarat av intervju och diverse andra (mindre) läskiga moment inne på ambassaden var vi lättade, men ack så trötta. Planerna för dagen löd: shopping. När vi hade släpat oss till stureplan hamnade vi istället på en bänk utanför en korv-moj och flamsade tills det var dags att ta tåget hem igen. I veckan kom passet på posten och ligger nu hemma med ett fint visum innuti och väntar på att få färdas över atlanten tillsammans med mig. Känns riktigt skönt att ha det klart, även om jag inte åker förrän om lite mer än en månad.
Ni som åker med EF och är med i gruppen för oss USA-utbytesstudenter vet säkert att jag planerat en träff för att prata om vår resa. Så, igår mötte jag upp tre utbytisar, Mikaela, Nathalie och David, vilka jag alla redan hade träffat innan. Mikaela är ju en av mina närmaste vänner, och även om vi ägnat hundra och åter hundra timmar åt att diskutera allt om året så fanns det ändå mycket att prata om. Det var riktigt trevligt att få prata BARA om året, utan att behöva bry sig om att andra icke-utbytesstudenter eventuellt skulle bli uttråkade. Dock så var ju tanken att några fler skulle komma också, men av någon anledning blev det inte så. Men det var inte mindre trevligt för det!
Just nu väntar jag bara på mina definitiva flygtider och planerar avskedsfester för olika umgängen och släkter. Snart är det dags!
Preliminärt avresedatum
2012-07-06 @ 16:40:34
Fick i förrgår ett mejl från EF, vilket jag dock inte läste förrän idag, där de meddelade att jag är preliminärt inbokad på "wave 5". Detta betyder att jag troligtvis flyger den 14, 15 eller 16 Augusti. Skönt att äntligen få veta lite mer konkret när jag åker! Dock har både min IEC och värdmamma sagt att det antagligen blir den veckan jag ska åka, men att höra det från EF är alltid bra.
Annars händer inte så mycket mer på USA-fronten för tillfället! Allt är ganska klart, förutom att jag åker till Stockholm på söndag för att fixa visum! Håller på att skriva en packningslista för året (fatta att man ska kunna packa för ett helt år!!!) som jag tänkte publicera här sedan så att ni andra som ska åka kan få lite tips!
Atascadero, CA
2012-07-02 @ 16:45:00
Skolans entrébyggnad
Atascadero i förhållande till SF och LA.
Skolans marching band.
You can't fly unless you let yourself fall
2012-07-01 @ 23:36:43
Ganska nyss slog det mig att jag inom kort kommer att lämna alla mina nära och kära här hemma och vara utan dem i tio månader. Under mina sjutton år på jorden har jag varit ifrån mina föräldrar som längst en vecka. Min syster har jag nog varit ifrån endast några dagar. Tio månader är ungefär fyrtio veckor, alltså fyrtio gånger mer än vad jag har varit utan dem förut. När jag tänker på mig själv utgör de som lever omkring mig en stor del av den bilden. Vad är jag egentligen utan dem? Vad skulle jag göra om jag inte hade vänner och familj? Tänk er själva; ett liv utan era närmaste. Hur skulle det se ut? Riktigt grått och tråkigt för min del.
De första dagarna eller till och med veckorna i USA, kommer jag vara helt ensam. Inte ensam bokstavligt, jag kommer antagligen vara omgiven av människor alla timmar på dygnet då jag inte sover. Men det är inte säkert att jag kommer ha blivit så nära vän med någon att jag kan känna en trygghet. Antingen funkar det jättebra med värdfamiljen och jag kommer att känna mig som en familjemedlem direkt. Eller så passar vi inte riktigt så bra ihop, och det tar ett tag innan jag blir bekväm med dem. Det är omöjligt att veta. Det enda jag vet om dem är det jag fått läsa på mail, och hur mycket mer finns det egentligen inte att säga om en person än det man kan se på dennas mail? Jag kommer att befinna mig i ett okänt land, en ny stad och en helt främmande familj. Det kommer inte finnas en axel att gråta mot, en syster att bolla tankar och idéer om vadsomhelst med, en kompis att ha djupa samtal med eller en mamma eller pappa som kan stötta och ge råd. Jag är säker på att det kommer att vara fruktansvärt jobbigt. Jag har alltid varit en sådan person som verkligen behövt säkerheten. Inte den sortens säkerhet som säger att "här blir jag inte skadad", utan en social trygghet. Jag behöver veta att det finns någon där om jag har en kris. Och det kommer inte att finnas någon där. Min trygghet kommer att finnas på andra sidan atlanten, i lilla Mölnlycke.
Klarar jag mig utan den här tryggheten ett tag, lyckas jag skapa en ny trygghet utan något som helst stabilt fotfäste på jorden, då är jag säker på att jag klarar ganska mycket vad som helst. Att starta ett helt nytt liv, helt från början, kommer inte att vara lätt. Men jag är övertygad om att jag klarar det. Detta är en av de saker som skulle kunnat avskräcka mig från att åka. Att jag var rädd för att lämna min familj. Jag tänkte knappt på det när jag fattade beslutet att lämna Sverige. Jag slog bort tanken. Men nu när jag väl tänker på det så är det något så fantastiskt stort, som mycket väl hade kunnat göra att jag stannat hemma. Antagligen kommer det finnas något tillfälle under mitt år då jag tänker "Vad gör jag här, när alla mina kära är ett helt världshav bort från mig?". Kanske lockas jag av att åka hem när det är som jobbigast. Men jag vet också här att jag kommer att klara det. Hur ska jag veta om jag klarar det, om jag åker hem? Hur ska jag veta hur historien slutar? Du blir inte en starkare person över en natt, det krävs mycket av dig själv. Du måste utsätta dig för det svåra. Det är detta som kommer att stärka mig under de jobbiga perioderna. Även om det är bedrövligt, så vet jag att jag kommer ut ur det som en annan person, antagligen något starkare, något säkrare. Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv.
Jag vågar.
Mer info
2012-06-29 @ 17:04:07
Hade ju tänkt att berätta mer om familjen igår, men det blev lite stressigt innan jag skulle iväg så hann inte!
Jag ska ju som sagt bo i en liten stad som heter Atascadero i Kalifornien. Distriktet heter San Luis Obispo och är väl i princip det bästa du kan tänka dig. Atascadero har 28000 invånare (alltså dubbelt så många som där jag bor nu) och ligger två mil från havet. I staden bor alltså min värdfamilj. Det är ett relativt ungt par, de är 28 och 30 år, så inte så mycket äldre än vad jag är. Ni som känner mig vet att jag har varit en hästtjej sedan två års ålder och har ridit i cirka tio år. Familjen har en gård med bland annat hästar, men även ankor, höns och en gris plus katter och hundar. Så det är en hel del djur! Detta kommer antagligen passa mig utmärkt, då jag tycker mycket om djur! Att jag skulle hamna hos en familj med hästar var ju något jag inte kunnat drömma om, då det är mycket ovanligare att folk rider i USA än i Sverige! De som är lite hästintresserade vet kanske också att det finns olika stilar inom ridning. I Sverige är Brittisk stil vanligast (den man ser på tv) och i USA är western vanligast. Som tur är rider de båda stilarna på gården!
Min värdmamma, Vanessa, verkar jobba med lite olika saker, men framför allt med att rädda vanvårdade djur (mest hästar). Värdpappan, Justin (inte Bieber nä haha), jobbar på något sätt inom armén och har precis avslutat en nioårig (!!!) tjänstgöring.
Skolan jag ska gå på heter Atascadero High School och ligger 7 minuter med bil från mitt hus. Skulle ta en timma att gå enligt google maps så det lär jag väl inte göra haha! 1600 elever går på skolan och den verkar märkligt nog ha en inriktning mot jordbruk. Tror jag lär hoppa över de kurserna faktiskt! Utöver dessa kurses finns till exempel webdesign, bild, musik, "syslöjd", fotografi, kör, osv, osv, så det finns en del att välja bland! Vad jag kunde se på hemsidan har de softball, tennis, american football, rugby, track and field, simning, golf, vattenpolo, fotboll, basket, brottning, dykning, cross country, volleyball och självklart cheerleading. Även här finns det en del att välja mellan och vill gärna testa fler än tre sporter! Tänk vad kul att prova på vattenpolo?!
Jag tror inte jag har så mycket mer att säga om min placering. Vet att det är tre andra EF-studenter som kommer att gå på min skola och en hel del andra utbytesstudenter från olika organisationer kommer att bo i närheten.
Tror det här kan bli ett riktigt bra år!
Välkomstfamilj
2012-06-28 @ 09:40:14
Vet ni vad? EF ringde igår! Jag har äntligen fått en välkomstfamilj!!!! WOHO. Som jag har väntat! Och gissa var jag ska bo? Atascadero, Californiaaaaaaaa. 3 timmar till San Francisco och 3 timmar till Los Angeles och 20 minuter till havet!!! Kan det bli bättre?!?
Ska iväg och jobba nu men berättar mer när jag kommer hem! Pussar
Början på något stort
2012-06-24 @ 23:31:00
Hej där.
Det här är alltså min blogg. Jag som skriver heter Kajsa Andréasson, är sjutton år och bor strax utanför Göteborg. Till hösten beger jag mig till det stora landet Amerika och stannar där ett läsår. Jag ska alltså bo hos en värdfamilj och läsa på Amerikansk high school. Exakt var i landet och hos vilken familj jag kommer att bo hos är ännu oklart men jag hoppas på besked om det så snart som möjligt! Organistationen jag åker med heter EF och jag tycker att de har uppfört sig mycket bra hitills.
Jag har ganska nyss avslutat första årets gymnasiestudier på Sigrid Rudebecks Gymnasium, Naturvetenskapliga programmet. Bergen med läxor och skolarbete har näst intill tagit död på mig under året, så jag ser fram emot en paus från svenska krångliga skolsystemet och istället lite lättare läxor och 1 X 2 frågor i USA!
Om det är något ni undrar om mig, min vardag, mina vänner, mitt liv, mina favoritfärger eller om vad som helst så är det bara att lämna en liten kommentar. Om ni är utbytesstudenter som vill göra länkbyten så är det också bara att säga till!
Med mycket vänliga hälsningar från er favorit Kajsa!
