De första dagarna eller till och med veckorna i USA, kommer jag vara helt ensam. Inte ensam bokstavligt, jag kommer antagligen vara omgiven av människor alla timmar på dygnet då jag inte sover. Men det är inte säkert att jag kommer ha blivit så nära vän med någon att jag kan känna en trygghet. Antingen funkar det jättebra med värdfamiljen och jag kommer att känna mig som en familjemedlem direkt. Eller så passar vi inte riktigt så bra ihop, och det tar ett tag innan jag blir bekväm med dem. Det är omöjligt att veta. Det enda jag vet om dem är det jag fått läsa på mail, och hur mycket mer finns det egentligen inte att säga om en person än det man kan se på dennas mail? Jag kommer att befinna mig i ett okänt land, en ny stad och en helt främmande familj. Det kommer inte finnas en axel att gråta mot, en syster att bolla tankar och idéer om vadsomhelst med, en kompis att ha djupa samtal med eller en mamma eller pappa som kan stötta och ge råd. Jag är säker på att det kommer att vara fruktansvärt jobbigt. Jag har alltid varit en sådan person som verkligen behövt säkerheten. Inte den sortens säkerhet som säger att "här blir jag inte skadad", utan en social trygghet. Jag behöver veta att det finns någon där om jag har en kris. Och det kommer inte att finnas någon där. Min trygghet kommer att finnas på andra sidan atlanten, i lilla Mölnlycke.

Klarar jag mig utan den här tryggheten ett tag, lyckas jag skapa en ny trygghet utan något som helst stabilt fotfäste på jorden, då är jag säker på att jag klarar ganska mycket vad som helst. Att starta ett helt nytt liv, helt från början, kommer inte att vara lätt. Men jag är övertygad om att jag klarar det. Detta är en av de saker som skulle kunnat avskräcka mig från att åka. Att jag var rädd för att lämna min familj. Jag tänkte knappt på det när jag fattade beslutet att lämna Sverige. Jag slog bort tanken. Men nu när jag väl tänker på det så är det något så fantastiskt stort, som mycket väl hade kunnat göra att jag stannat hemma. Antagligen kommer det finnas något tillfälle under mitt år då jag tänker "Vad gör jag här, när alla mina kära är ett helt världshav bort från mig?". Kanske lockas jag av att åka hem när det är som jobbigast. Men jag vet också här att jag kommer att klara det. Hur ska jag veta om jag klarar det, om jag åker hem? Hur ska jag veta hur historien slutar? Du blir inte en starkare person över en natt, det krävs mycket av dig själv. Du måste utsätta dig för det svåra. Det är detta som kommer att stärka mig under de jobbiga perioderna. Även om det är bedrövligt, så vet jag att jag kommer ut ur det som en annan person, antagligen något starkare, något säkrare. Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv.

Jag vågar.