Fredagen är nära! Torsdagen har varit riktigt skön. Sovmorgon, två roliga lektioner och träning. Träningen var väl mindre rolig. Men känslan efter ett riktigt jobbigt träningspass är skönare än allt annat!

Jag tänker varje dag på hur sjukt det är att jag är här. Jag har fortfarande inte fattat helt att jag faktiskt nu gör det jag drömt om i så många år. Jag är här och går på high school!!! Hur galet är det inte?! Idag är det 45 dagar sedan jag, dränkt i tårar, lämnade min familj och gick ombord på planet på landvetter. Under de 45 dagarna har det hänt så mycket. Det har hänt så mycket med mig. Jag känner redan att jag är annorlunda. För det första, jag klarade en ett-dygns-resa helt på egen hand. Jag anpassade mig till en familj. Jag klarade mig genom mängder med problem men familjen. Jag LÖSTE problemen. Jag anpassade mig till en andra familj. Jag började high school. Jag hade det svårt med läxorna och de svåra kurserna, men ändå klarade jag det. Och allt detta gjorde jag på egen hand, utan mamma, pappa och alla andra. Det är nog det jag känner har förändrats mest; jag klarar mig själv nu. Visst är det en enorm trygghet att ha en fantastisk familj här. Men jag vet att, om tryggheten skulle ryckas bort, så har jag två egna, stadiga ben att stå på. De benen var inte i närheten av den stabilitet som finns där nu, innan jag åkte hit.

Åh, jag kan inte sätta ord på mina tankar och känslor. Jag kan bara inte greppa tanken att jag faktiskt är här nu. Det känns så overkligt, som en dröm.