Jag förstår inte hur sommarlovet redan är över. De klassiska metaforerna räcker inte till för att beskriva tidens hastighet. Ändå känns det som att jag hunnit med mer än någon annan sommar. Att jag befann mig i Kalifornien halva året känns så fruktansvärt overkligt att jag inte vet var jag ska ta vägen. Inte ens att träffa Joelle gjorde det verkligare. Det enda som får det att kännas mer som sanning än en dröm är att läsa bloggen. Men ändå är det så avlägset. Jag läser de ord jag själv skrev, på andra sidan jorden i en helt annan familj i någon annans sovrum. Vad är oddsen egentligen? Jag tror nästan inte på mig själv. Mycket av det jag läser är en aha-upplevelse. Minnet är kortare än jag önskar och många minnesvärda händelser ligger under en duk av damm. Jag försöker städa upp, försöker minnas. Men när jag väl börjat minnas, är det svårt att sluta fundera. Den ena tanken leder vidare till den andra och till slut sitter jag här, sorgsen och ångestfylld. Ledsen att allt är över. Ledsen att jag inte minns mer. Ledsen att det är så långt bort, både praktiskt och i tanken.

 

Det är som att leva med en fot på varje kontinent. Samtidigt som jag försöker återgå till mitt svenska liv och njuta av det jag har här hemma, kämpar och stretar jag emot den kraft som vill slita mig till hundra procent från det jag hade i USA. Försöker få till femtio här, femtio där, men det är så psykist ansträngande att jag blir utmattad. Jag önskar att det var lättare. Jag vill inte släppa taget och glömma allt. Vill minnnas allt, och le åt allt jag fick uppleva, samtidigt som jag skrattar och dansar mig igenom det liv jag har här. Men det är så svårt. Så. Svårt.