För ett år sedan fattade jag beslutet att ge mig ut på mitt livs äventyr. Jag vägde för och nackdelar och spenderade timme, efter timme, efter timme diskuterandes med vänner eller familj. Ena dagen var jag bombsäker på att jag skulle åka, och redan nästa dag var jag lika säker på att jag inte skulle åka. Så länge som jag hade drömt om det, skulle jag verkligen ge upp det nu? Det var nog det som avgjorde den inre diskussionen. Jag kunde inte låta mig själv ge upp en dröm, oavsett hur mycket jag tyckte om och inte ville lämna mitt liv hemma. Så jag sa till mig själv; nu är det allt eller inget. Jag bestämde mig för att gå all in och kasta mig med huvudet före ut i osäkerheten. Jag bestämde mig också för att inte fundera över om jag fattat rätt beslut. Jag skulle göra det och det var ingen ide att blicka bakåt. Och jag är så glad att den orädda sidan av mig vann.

För ett är sedan försökte jag föreställa mig själv i USA. Allt var osäkert då, det enda jag visste var att jag skulle till USA. Och det var så svårt att förstå att jag faktiskt skulle åka. Det kändes väldigt avlägset och overkligt. Jag minns inte exakt vilket datum jag fick min familj, men jag tror det var i Juni. Det blev lite lättare att se något framför sig. Jag kunde titta på skolans hemsida och använda Google maps för att se mitt blivande hem från gatuvy. Men ändå var det helt omöjligt att inse att jag faltiskt skulle åka. Veckorna gick och jag började förbereda och packa. Jag antar att det gav mig lite mer förståelse. Men det kändes otroligt konstigt att packa för tio månader. Va? Ska jag vara hemifrån i tio månader? Lilla jag?

Veckan innan jag åkte var något av det konstigaste jag varit med om i hela mitt liv. Och även det sorgligaste om jag ska vara ärlig. Det låg en tryckt stämning över familjen och jag var ständigt nära tårar. Men det en väldigt konstig känsla. Hur kan man vara så himla exalterad och fruktansvärt ledsen på samma gång? När jag satte mig på planet på Landvetter var det som att allt släppte. Det var inget kvar att fundera över, att ha ångest för eller att planera för. Tårarna slutade rinna och det kändes så väldigt skönt att det äntligen var dags. Jag var äntligen på väg. På riktigt. Men jag kunde fortfarande inte fatta att jag skulle iväg på ett tio månader långt äventyr.

Och nu är jag här. I Kalifornien. Starbucks är vardagsmat. Jag har slutat hetsa upp mig så fort jag ser en Abercrombie (vi gick förbi en idag och gick inte ens in haha). LA är endast ett par timmar bort. Engelskan flyter på utan en endaste liten tanke. Highway 1 åker vi på var och varannan dag. Jag bokstavligen lever i High school filmerna. Och ändå kan jag fortfarande inte förstå att jag faktiskt GÖR det här. Jag är här NU. Jag måste nypa mig själv i kinden då och då. Jag försöker säga till mig själv att vakna. Jag säger till Joelle nästan varje dag: "Jag kan inte fatta att vi är här nu."

Jag vet inte om jag någonsin kommer att inse att jag gör detta. Kanske om tjugo år när jag tittar tillbaka på bloggen och minns allt. Kanske inte. Kanske kommer det kännas som att det aldrig hände. För vad är egentligen oddsen att du får åka och leva i din dröm på amerikansk High School? Ganska låga. Det jag har insett är i vilket fall att det här är en helt otrolig sak jag har fått möjlighet att göra. Jag är så otroligt tacksam till min riktiga familj och min värdfamilj som gör min dröm möjlig. Tänk om mesiga Kajsa hade vunnit ett år sedan? Det här är minst sagt en once in a life time experience och jag är helt fantastiskt glad att jag är här och gör allt det jag drömt om.