Jag fick precis en liten chock. En chock som fick mig att vilja börja gråta och skratta på samma gång. Gråta av lycka, inte av sorg. Åh, jag kan liksom inte sätta ord på känslorna. Men kort sagt, så insåg jag precis något väldigt stort. Imorgon, inom 28 timmar, kommer jag återse största delen av min familj. För första gången på ÅTTA månader. Kan ni förstå det? Att jag har varit iväg från min familj i åtta månader? Jag har inte förstått det förrän nu. Hur sjukt är det inte? Jag som knappt har klarat en vecka på ridläger utan en väldans hemlängtan. Hur sjutton har jag klarat åtta månader?

Idag var första gången jag träffat någon från mitt svenska liv sedan jag kom hit. Och ni kan nog inte förstå hur extremt overkligt det kändes. Men det var också helt underbart. Att träffa Mikaela igen och inse att ingenting har förändrats. Vårt vänskapsband är precis lika starkt som det var innan det här äventyret började. Vi är samma personer, men med en amerikansk twist. För visst har vi båda förändrats, det är väl omöjligt att undvika under ett år som detta. Att se hur hon har förändrats, men även hur hon är lik sig själv, fick mig att inse att vi faktiskt är i USA nu. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. På något sätt fick det mig att se min egen förändring också. Och det fick mig att börja tänka på att det livet jag lever här faktiskt är väldigt annorlunda från vad jag är van vid. På hur mycket jag har lärt mig och hur mycket nytt jag behövt anpassa mig till.

Och det som jag tror är svårast för er att förstå, är hur otroligt stark jag känner mig. Jag har insett några saker idag som gjort att jag känner mig starkare än någonsin. Jag har klarat mig nästan ett helt läsår! Jag har klarat mig genom flygresa, familjeflytt, hemlängtan, high school drama och så vidare. Åh vilken frihetskänsla det är alltså! Det här året är något jag gör på helt egen hand, och det går galant. Mitt äventyr är inget vanligt år. Det är det viktigaste och bästa året i mitt liv.