Jag förstår inte hur sommarlovet redan är över. De klassiska metaforerna räcker inte till för att beskriva tidens hastighet. Ändå känns det som att jag hunnit med mer än någon annan sommar. Att jag befann mig i Kalifornien halva året känns så fruktansvärt overkligt att jag inte vet var jag ska ta vägen. Inte ens att träffa Joelle gjorde det verkligare. Det enda som får det att kännas mer som sanning än en dröm är att läsa bloggen. Men ändå är det så avlägset. Jag läser de ord jag själv skrev, på andra sidan jorden i en helt annan familj i någon annans sovrum. Vad är oddsen egentligen? Jag tror nästan inte på mig själv. Mycket av det jag läser är en aha-upplevelse. Minnet är kortare än jag önskar och många minnesvärda händelser ligger under en duk av damm. Jag försöker städa upp, försöker minnas. Men när jag väl börjat minnas, är det svårt att sluta fundera. Den ena tanken leder vidare till den andra och till slut sitter jag här, sorgsen och ångestfylld. Ledsen att allt är över. Ledsen att jag inte minns mer. Ledsen att det är så långt bort, både praktiskt och i tanken.

 

Det är som att leva med en fot på varje kontinent. Samtidigt som jag försöker återgå till mitt svenska liv och njuta av det jag har här hemma, kämpar och stretar jag emot den kraft som vill slita mig till hundra procent från det jag hade i USA. Försöker få till femtio här, femtio där, men det är så psykist ansträngande att jag blir utmattad. Jag önskar att det var lättare. Jag vill inte släppa taget och glömma allt. Vill minnnas allt, och le åt allt jag fick uppleva, samtidigt som jag skrattar och dansar mig igenom det liv jag har här. Men det är så svårt. Så. Svårt. 

Imorgon åker jag till Paris med Joelle!!! Tänkte bara att ni ville veta eftersom att Joelle var en stor del av mitt ubytesår. Nu ska jag försöka sova lite trots resfebern, för klockan står på 04.00. Kanske blir att jag lägger upp något inlägg under helgen, men jag lovar inget! Pussar

 

Fredagen efter poolpartyt, var bästa Zayras födelsedagen. Favoritmexikanen fyllde stora 18 år och detta firade hon med att vara fantastiskt modig och hoppa fallskärm. Tanken var sedan länge att jag och hon skulle hoppa tillsammans. Men mina pengar gick åt till annat och jag kunde tyvärr inte hoppa. Självklart ville vi vara med och stötta och peppa Zayra, så vid lunchtime satt vi hela gänget plus pappsen samlade i ett väntrum i Pismo Beach där det företaget som arrangerar hoppen höll till. Vädret var inte riktigt på vår sida då det var molnigt och därför var det omöjligt att hoppa säkert. Vi väntade timma efter timma, och tillslut, vid femtiden sprack det upp och solen kikade fram. Zayra sprang runt som en nervös hamster och efter att ha tittat när ett annat par hoppat, var det dags för henne att hoppa på det lilla lilla planet. Ett litet tag senare såg vi henne högt där uppe i luften. Det såg heeeeeeeelt fantastiskt ut. Nästa sommar är det äntligen min tur!

 

Efter ett snabbt besök i Atascadero, där vi, vad jag kan minnas, inte gjorde mycket mer än att byta om, blev vi upphämtade av Zayra och de andra tjejerna. Vi åkte alldeles för många i en bil, till Olive Garden i San Luis där vi mötte upp Jessica och Justin, för att fira Zayras födelsedag. Som vanligt var det väldigt trevligt och roligt att umgås med favoriterna! Minnet sviker ännu en gång, men jag tror nog inte vi hittade på något speciellt efter middagen, utan vi åkte nog bara hem till the Bullard's och umgicks med dem en stund, försökte oss på att organisera kaoset i husbilen och packa.   Åh hade nästan redan glömt hur vackert det är to drive up the grade i solnedgången. En av de vackraste platserna jag vet!